Morgan är 14 år, född 1997. Han är än B-ponny, cirka 126-130 cm. Han är inte slutmätt men det kan knappt finnas en chans att han är C-ponny. Han är en korsning mellan Islandshäst och Russ. Tror att det var så att hans mamma var ett Russ, och hans pappa var Islandshäst. Ingen vet hans stam, Mogge var nämligen inte planerad. En hingst smet in till en stohage och så blev Mogge till. Han är född i Skåne, och hans förr-förra ägare, Lina, har ridit in honom själv.

Jag var medryttare på Emelies ponny, Herkules ett  tag. Ca 8-9 månader. Mogge har alltid funnits i stallet sen jag började rida Herkules. Mogge gick på lösdrift, så jag träffade inte honom så mycket. Den 29 Januari, så fick jag chansen att prova rida honom när hans ägare var bortrest. Jag red honom en gång, jag var lite rädd eftersom att jag visste att han kan bocka, springa iväg osv.. Hans ägare hade berättat det. Men jag, Amelie och Felicia red i paddocken. Några veckor efter det så hade Madde, Mogges dåvarande ägare pratade med Felicia ifall hon hade någon kompis som skulle kunna rida Mogge lite ibland. Jag fick reda på det och pratade med Mogges dåvarande ägare. Vi kom överens om att jag skulle bli medryttare på honom, 3 dagar i veckan var han min.

I början kunde han nästan ingenting, trots han var 14 men hade stått väldigt länge. Jag började sätta igång honom, märkte efter ett litet tag han han var från vettet. Han sprang iväg, smet, bet mig, bockade i VARJE galoppfattning, bockade annars också, blev rädd för mycket, kunde inte galoppera, fick korsgalopp hela tiden, kunde inte hålla galoppen mer än några meter, drog sig inåt på ridbanan, kunde inte göra halter, gick inte att fånga i hagen. Jag jobbade, slet, och grinade. Efter ett tag började det släppa för oss. Han var lugnare, började lita mer på mig. Han var fortfarande lurig att fånga i hagen, men med en hink havre och en gömd grimma bakom ryggen gick det bra. Han hade fortfarande stora problem med galoppen. Svår att få igång i galoppen, bockade, korsgalopp, saktade av.. Så ett tag så travade och skrittade jag bara. Jobbade upp hans muskler, promenerade osv. Jag började sköta om honom bättre, nogrannare. Jag kände att jag verkligen började gilla honom.

Efter ett tag så ville jag börja longera honom som omväxling. Det slutade med att jag kom tillbaka till stallet helt tårögd och arg. Det gick inte att longera honom, han fattade inte. Jag gjorde precis som man ska, kommer snett bakom och får fram och ut dom. Det funkade inte. Jag fick hjälp av min kompis/tränare, Jennifer Eriksson. Hon hjälpte mig med longeringen och så vips var det problemet borta. Jag fortsatte träna och det gick bara bättre och bättre. Jag började rida mer intensivt, kräva med av honom. Jobbade mycket, ja nästan bara på grunderna. Han började bli riktigt fin, och jag såg samt som många andra att han började bli smalare. Började löshoppa lite, hoppade även lite på honom och det blev bara bättre och bättre.

Mot våren släppte det rejält för oss. Galoppen blev bättre, inte helt bra, det var fortfarande mycket att jobba med, fick lite hjälp av Jennifer en gång och efter det förstod jag vad jag skulle göra/tänka på. Övade mycket på allt, avsaktningar, halvhalter, från trav till halt, från halt till trav. Rida ordentligen på spåret utan att han bara springer in på mitten. Mogge började tycka att det var riktigt roligt. Vid den här tiden så litade han på mig, och var riktigt mysig. Vi hade så kul ihop, och jag svor att det var den enda ponny som jag någonsin har blivit så fast för. Jag älskade honom på riktigt. Vi hoppade mer och mer, vi kom över 65-70 cm tillsammans, det låter inte mycket för er, men för oss var det som att bestiga ett berg.

Vi fortsatte att öva, och ett dressyrpass, var jag nästan i glädjetårar. Jag glömmer aldrig det passet.

Dagen efter fick jag ett sms från hans dåvarande ägare. Det stod ungefär såhär, "Vi funderar på att sälja Mogge snart", och lite mer som jag inte minns. Jag visste ingenting, jag såg ingenting för att jag grät så mycket. Blir nästan tårögd nu när jag tänker på den dagen.. Jag tänkte på min, MIN lilla ponny som stod i hagen och inte riktigt brydde sig om någonting, han förstår ju inte något sånt. Att han skulle behöva skiljas ifrån sin älskade Polly, shettisen. Och att jag själv, aldrig mer skulle få se min älskade medryttar ponny, som jag hade bara ridit och jobbat så hårt med i 4 månader. Jag var nästan i chocktillstånd. Jag kastade mobilen åt sidan och sprang ut barfota till mamma som var ute på gården. Jag berättade allt. Då kom det vanliga "Blablabla, det är synd Alwa, men du måste första efter alla dessa år efter tjat att vi inte kan ha en häst".. Jag minns ingenting mer om vad dom sa. Jag kanske hade en liten, liten chans att kunna bli fodervärd, det kom som en blixt! Jag berättade och förklarade för mamma och pappa. Dom gick med på det! Nu gällde det bara att få tag i Madde, hans dåvarande ägare och förklara allt och berätta, INNAN det var försent.

När jag sprang in för att smsa Madde så såg jag att jag hade fått ett sms av henne. Jag läste det. Minns inte vad det stod, men ungefär såhär, "Är du intresserad? Ni får honom billigt isåfall" Hon skrev även priset och lite andra saker, jag vill inte skriva det här. Madde ville att vi skulle köpa honom. Jag sprang utan att andas till mamma som fortfarande var utomhus och visade sms:et. Mamma och pappa pratade. Jag bara grät och grät för att jag fortfarande visste att det inte skulle bli något. Aldrig. Redan samma vecka hade jag pratat med pappa på vägen hem från stallet, om att köpa en häst som jag sedan skulle kunna rida genom gymnasiet med. Då hade det blivit som vanligt, NEJ.. Jag sa att jag slutar på ridskolan, och slutar på Herkules, som jag betalade själv för. Efter mycket allvarligt snack med mamma&pappa så blev det sluterligen ett JA.. Jag trodde inte min öron, jag grät ännu mer än tidigare och bara kramade pappa och mamma. Jag var så lycklig. Mamma ringde direkt och pratade med Madde. Dagen efter var jag till stallet. Amelie, Emelie och Felicia var där för dom visste redan. Jag minns den dagen, jag red Mogge på ängen, och var så lycklig. Senare var  vi hemma hos henne och pratade med dom, och tittade på papper osv. Mamma sa bestämt att vi inte kommer att ändra oss, vi skulle ha Mogge.

Jag fattade inget. Plötsligt åkte jag upp på ridskolan och skrev av mig. Sa till Emelie att jag slutade på Herkules.. Förberedde allt.. Fortsatte att rida som vanligt, vi hade fortfarande inte skrivit på papprena. Mogge veterinärbesiktades, han gick igenom helt felfritt till 100%. Han behövde inte ens få tänderna raspade. Samma kväll så skoddes han. Samma dag så åkte vi hem till Madde och jag skrev mitt namn på pappret. Då blev jag ägare på världens bästa ponny, min egna Morgan.♥

Idag så är han lite av en dröm att rida. Jag har lärt känna honom såpass bra nu. Han litar på mig, vi myser mycket. Han kommer till mig i hagen och vi har det bara härligt ihop. Han gillar att bli riden och gör oftast sitt bästa. Han älskar att hoppa terräng! Men är väldigt duktig i dressyren. Han får nästan aldrig korsgalopp längre, bara igår när vi löshoppade honom så sprang han runt lite och fick korsgalopp 1 gång, men rättade till den och bytte helt själv! Nu hoppar han jättefint, håller galoppen och bär upp sig i den. Fattar rätt galopp osv. Han är lugn och snäll med mig nu, även med mina rädda kompisar. Han är mitt allt, utan honom skulle jag inte vara jag. Jag skulle aldrig kunna välja bort honom, aldrig. Det är oss 2 tills döden. ♥